Hem » Berättelser och kåserier

Lantis — i nöd och lust

Inlagd av 03 april 2013 – 12:12
helen1

Foto:Anette Johansson
Helen Karlsson

Jag är en lantis. En tvättäkta lantis. Av mina 44 levnadsår har jag bott på landet mer än 35. Född och uppväxt på landet och efter en kort sväng till den närliggande småstaden i ungdomsåren vände jag flyttlasset tillbaka till landet igen. Jag har nu bytt den sörmländska landsbygden med sitt relativt öppna landskap och många stora gårdar och gods mot dess småländska motsvarighet. Lite småskaligare, lite mer glesbefolkat, betydligt stenigare.

Vad är då en lantis? Ja, det kan förstås vara väldigt olika, en lantis kan vara en mjölkbonde, en köttbonde, en fårfarmare eller en skogsbrukare. Det kan också vara en bybo med trädgård och katt eller en upptagen veckopendlare som tillbringar helger och ledigheter på landet. Det kan till och med vara så att en lantis är tagen helt ur sitt sammanhang och lever och verkar i stadsmiljö.

Vi lantisar ser olika ut, bor på olika sätt, har olika hobbies och olika ideal, livsåskådning och politisk övertygelse. Precis som vilken människa som helst faktiskt.

Men jag tror det finns sånt som särskiljer lantisar från andra. Vi har vissa gemensamma kunskaper och erfarenheter som gör att en tvättäkta lantis känner igen och förstår en annan.

Jag är en lantis. Jag kan hantera strömavbrott och frusna vattenledningar. Låånga strömavbrott, då man får hinka upp vatten ur brunnen (om man nu har turen att ha en grävd sådan, en borrad brunn går inte att hinka ur), tassa omkring i sitt alldeles tysta hus som ett gäng aliens med pannlampor på och spela kort i evigheter. Det löser jag galant, de frusna vattenledningarna tinar jag kvickt och lätt med byggfläkt eller värmepistol så snart strömmen kommit tillbaka. Jag kan lika galant leva med golvdrag och JÄTTE-långsamt internet samt med det där fuktiga, konstigt tunga vädret som gör det näst intill omöjligt att få fart på brasan.

Jag kan som tvättäkta lantis se skillnad på olika jordbruksredskap och veta vilken säsong de nyttjas. Jag blandar inte ihop en plog med en harv eller vält. Jag har till och med setts höja lite lätt föraktfullt på ögonbrynen åt dåligt plöjda åkrar, ni vet där stubben sticker upp lite här och var och fårorna vinglar hit och dit. Eller sådana där vändtegen ligger helt galet. Då kan jag le lite överlägset, trots att jag aldrig själv plöjt en åker. Men jag är lantis, jag vet hur det ska se ut. Jag kan länge och hängivet diskutera flugplågan med likasinnade, vi kan debattera det bästa (ekologiska) flugbekämpningssättet ur flera infallsvinklar för att slutligen med en suck konstatera att flugsmällan är säkrast, om än tidskrävande.

Som lantis ägnar jag mig gärna åt lantlisnöjen tillsammans med mina grannar, vilka är alla boende inom ett par mils radie. Vi deltar med liv och lust i hembygdsföreningens loppis, byalagets skrotinsamling och traktorrace. Där köper vi korv och lotter av arrangerande förening, fryser och vinner broderade dukar och annan livets nödtorft. För det är ju roligt att det händer nåt, i alla fall.

Vi lantisar talar om, och klagar på, allt det ovanstående. Ofta. Vi klagar också på vädret. Ofta. Vi klagar på neddragningar i kollektivtrafiken, på att lanthandeln tvingades stänga, på att grannen spred gödsel just då lakanen hängts ut på tork. Livet på landet har sina vedermödor, det är slitsamt på flera sätt, mörkt, hala och knögliga vägar, lerigt så Gud sej förbarme och en hel massa annat. Jag tänker ibland, särskilt i november, att man skulle bo i stan, ha gatljus och bredband, kunna beställa hem pizza eller gå bio helt spontant. Så skönt det vore, tänk att bara kunna skicka iväg en unge till affären om bakpulvret eller toapappret råkat ta slut. Men jag säger det inte högt, för jag är lantis. För mej är det värt allt besvär, alla strömavbrott och flugprickar flera gånger om.

När fåglarna kvittrar som galna vid morgonkaffet på trappen. När skogen skiftar i tusen höstnyanser. När snön är gnistrande kritvit så långt jag kan se och det är alldeles, alldeles tyst. När grannarnas kräftskiva hörs över sjön.

Kanske är det allra mest värt det så här års, när jorden vaknar ur sin vinterdvala, när nya underverk tittar upp ur jorden varje dag. När djuren släpps på bete och hagarna längs grusvägarna fylls av kor, hästar, får igen. När trädgårdens dofter blandas med gödseldoften från åkrarna.

När vårkvällens absoluta stillhet och tystnad klyvs av storlommens ljud. Då är det gött att vara en tvättäkta lantis. I nöd och lust. 

Helen Karlsson, Adelöv